torsdag 12 maj 2016

Hur det blev

För er som aldrig hade chansen att komma på konstrunda, och uppleva Ulfs skulpturinstallationer.
Så här blev det!

Nr 1 Nypon, på trädäcket utanför ateljén. På väggen min målning "Vykort från Vätter-slätten".
Nr 1 "Nypon", mer ovanifrån. Folk hade svårt att låta bli (vilket skulle raserat mönstret, därför "Rör ej"-lappen.

Nr 2  "Lucka" och nr 3 "Ur mylla". Mönster av tegel på jord.

Nr 4 på lite avstånd.

Nr 4 "Punkt".

Nr 5 "Zick-Zack" var enligt många en luring. Ju längre fram på dagen, desto sämre syntes den (vi täckte varje kväll för att mönstret skulle framträda igen) .

Nr 6 skulpturgruppen "Till väders".

Nr 7 "Boet" var det många som missade också. Det är dessutom bebott vid det här laget.
 
Nr 8 Kälkebokvasten.
 

 Nu hinner jag inte skriva mer, men återkommer med fylligare information.

onsdag 13 april 2016

Det händer saker



I år ska en vän till oss, Ulf Karlsson, vara gästutställare hos oss under konstrundan. Ulf är en konstnär från Boxholm som mest jobbar med skulptur. Inte sällan som gerillakonstnär, fast i skogen. Där dessvärre inte många ser de konstverk som växer fram på hyggen och i raviner... I skogarna runt Boxholm kan man hitta ett antal installationslika skulpturala konstverk, om man bara vet vart man ska titta.
Vår trädgård är ju inte heller i gemene mans väg, det gäller att veta var vi finns om man ska hitta hit. Men just under konstrundan är det lättare, för då skyltar vi, överallt kan man se små skyltar som pekar mot oss. Och nu håller Ulf som bäst på och bygger, det växer ganska organiskt fram saker lite här och var. På stenkällarens vägg, Ur gräsmattan och i äppelträdet. Även i det gamla stenbordet har små pinnar börjat spreta. 



 Och på vägarna händer saker - det ena märkligare än det andra. Inte bara har hål lagats (äntligen!) och diken grävts längs med genomfartsvägen , men plötsligt stod det en liten gul grävmaskin utanför oss också. Där stod den ett par dagar och vi gick och undrade. Sedan kom det en dag en grävmaskinist, och så började de dra av ytskiktet på Kvarnvägen, som ligger längs vår tomtgräns. Och bredda den med någon meter.
Med tanke på att Kvarnvägen är ca 1 km lång och slutar mitt i en granplantering, kändes det ambitiöst tyckte vi. Det är i princip ingen som använder den, utom vi, när vi ska gå och plocka svamp. Ett eller annat jaktlag håller till där ibland om hösten. Längs första 2-300 metrarna är det vall, som klipps på sommaren.Den enda anledning jag kan komma på är om det ska avverkas - mycket! - och behövs rejält med väg för maskiner och timmertransport. Yay.

Johan är lite överbeskyddande när det gäller blåsippor.
Vidare kan vi förtälja att någon har gnagt på både tulpanblad och - till Johans förskräckelse - blåsippor. Så kan vi inte ha det. Vi misstänker haren.

tisdag 23 februari 2016

Två saker

1. Kolla pumpan!

Vi skördade i oktober förra året, man lyckades inte äta upp allt. förvarade först på verandan, och när den blev för kall (frysgrader) tog vi in till huset. För ett tag sedan uppstod en svart prick på pumpan. nästa gång vi tittade till den hade pricken växt till en svart insjunken cirkel, inte olikt formen på en Death Star. The Pumpkin Death Star kallade vi pumpan då. Plötsligt uppstod en reva i det mörka fältet! Wow.
Nu har revan öppnats sig mer och mer, och man ser pumpafröna därinne. De ser friska och torra ut! (Den svarta fläcken är också ganska torr)
Jag som försökt att ta vara på frön från de andra pumporna, men hur jag än försökt få dem torra för att spara - så har de möglat.
Igår tittade jag in i hålet, och därinne växer en grodd ur ett frö. Pumpan har blivit en drivbänk. Nu undrar jag; ska jag bara låta allt vara, och se vad som händer? Eller ska jag skola om ev. groddar till småkrukor med jord för att förodla nya pumpaplantor?





2. Vi ska ställa ut.

Lite grann i alla fall. I Tranås, på Ateljé 61, Tranåsmålarnas lokal och galleri på Storgatan 61.
Det kom hastigt på, och redan på söndag hänger vi utställningen, för att på onsdag prata om den inför Tranåsmålarnas årsmöte, och på lördag den 5 mars är det vernissage. Utställningen pågår t.om. helgen efter dvs  13 mars.
Välkomna alltså på vernissage 5 mars kl 11-14!


onsdag 13 januari 2016

Årets första sega inlägg

Nytt år, och fortsatt bloggtrötthet.
Inspirationsnivån är låg, men där finns en föraning om att något kan vara på gång. Djupt inne i sinnet, en rastlöshet, en vilja att skapa något.
Vi har genomlevt en grön december (mestadels) då yngstingen Alma fått sitt öra omopererat. Nu ska diverse ojämnheter och fickor i hörselgången vara borta, och en ny trumhinna fick hon. Igen.
Allt verkar vara som det ska, håller tummarna för att det fortsätter så.

Bordsspel, julmat, godis, gran och mellandagsförkylning - allt det är avklarat. På verandan står en överbliven Jansson kvar och väntar på att förpassas till soptunnans sälla jaktmarker.

Vintern kom med kalla grader, snö, tö och mer kalla grader. Nu är det ishalt på vägarna, is med en tunn hinna frostig nysnö på. Jag som hade tänkt komma igång med promenerandet igen efter min dust med förkylningsviruset, kom väl 300 meter innan jag vände och tyckte det var för läskigt slirigt. Spände mig för varje steg, beredd att slinta iväg och bryta något. Skodubbar eller skidstavar, det är frågan? Något av dem bör jag nog ha (om de inte mot förmodan grusar vägen) (det händer inte så ofta, och när det händer kan man ge sig tusan på att jag får möte med grusbilen).
Jag ser himlen mörkna (mer snö?) och postbilen komma, det får bli allt för den här gången.

söndag 15 november 2015

Liv i lyktan

Nu råkade det gå ett par veckor igen utan nya inlägg. Det här skulle jag lagt ut för en vecka sedan egentligen.Röjde upp lite här och var i trädgården, och tyckte att en av solcellslyktorna såg underlig ut. Som att det flöt något rött inuti. 


 Skruvade av solcellslocket för att undersöka, och... Det växer en planta inuti! Hur? Varför?


Jo, för att det lilla spjutet som ska utgöra nederdel/botten till lyktan har försvunnit vid något tillfälle, och röret är därför öppet nedtill mot jorden. När vi tryckt ned röret har väl någon liten fröplanta hamnat i, och hittat en väg upp i ljuset. "Life finds a way", som de säger i Jurassic Park.

söndag 1 november 2015

Om pumpor och annat

November har inletts i sann grå novemberanda. Det är ingen riktig dimma, bara ett grått dis som förmörkar dagen. Fick säga till mig själv på skarpen för att alls komma iväg på dagens promenad.
Helst vill man ju bara sitta i läsfåtöljen, alt. äta onyttiga saker.
Igår hade vi Halloween, och inget speciellt firande. Bara de sedvanliga orangefärgade ljusen, dödskallesockar och förstås ett stort inslag av pumpor.

Inte hundraprocentigt orangea, men närapå, och med en fin grön spräcklighet på den största. Vår lilla hushållsvåg klarade inte att väga den, men jag gissar på runt 4-5 kg.
Problemet med pumpahanteringen är att det blir ju väldans mycket fruktkött (även om de stora är mycket ihåliga) att ta hand om. Och just den orange halloween-pumpan är inte världens bästa matpumpa. Lite för blaskig och blöt när man kokar den.

Jag har gjort både pumpapaj (blev blöt) och pumpacheesecake (lite för lös och krämig). Tricket kan vara att grädda mycket längre tid, men inte lätt att veta när man testar recept.
Årets pumpalykta blev en dubbelsidig variant, glad på ena sidan & arg på den andra.



Bortsett från pumpor har den här veckan burit med sig besked om ett par antagna verka till (den jurybedömda) Decembersalongen i Katrineholm. Och Johan och jag (och två till) kommer att ställa ut på FOIs konstförening i Linköping i slutet av månaden. Inte öppet för allmänheten dock.

lördag 24 oktober 2015

På vägen

Har återupptagit både 5:2 och promenadrutiner nu under hösten. Fem dagar i veckan traskar jag längs vägarna (och kör lite styrketräning efter), två dagar halvfastar jag och är något av en bitch. Jag blir oerhört grinig av att inte äta, vilket är orsaken till att jag fick ge upp efter 6 månader förra gången. Den här gången har jag försökt förbereda familjen lite, gett vinkar om att INTE fråga vad det blir till middag eller liknande matrelaterade frågor de två dagarna. Matprat kan utlösa fullskaligt monsterbitchläge, när jag är hungrig men inte får äta.

Promenaderna är mer lyckade. Jag går oftast till vänster ut på vägen och sedan upp för Dammvägen en bit - när jag vill undvika folk. Nästan aldrig en själ på Dammvägen. Förståeligt med tanke på hur knagglig den är, och att det inte ligger ett endaste hus längs den.
Men nu är det höst, och därmed älgflugor. De är vidriga och kryper in i håret och bits i hårbotten.

Så nu går jag oftare åt andra hållet, mot Bökö. Där är flera hus, människor, och hundar. Bilar. Ibland jägare. I princip inga älgflugor alls. Under en period förra året började det alltid slamra mot väggar/dörrar i en lada en bit från vägen just när jag passerade. Jag tänkte på instängda zombies. "Nu fick dom vittring på mig, och försöker ta sig ut" tänkte jag. Också en motivation att ta ut stegen lite.

Häromdagen gick jag en sväng med kameran, för att fånga lite höstfärger. Där står jag och fotar höstlöv, och hör hur den kommer. Helikoptern. Den som mystiskt lågflyger över och runt oss nästan varje dag (vad VILL dom? vad TITTAR de på?). Och äntligen har jag kameran i högsta hugg! En riktig, inte mobilen. Riktar kameran lite uppåt och mot ljudet som närmar sig. Då dundrar den förbi - lägre än jag siktat - vid sidan av mig! Jag hinner inte ens vrida runt och ned med kameran förrän den försvinner bakom träden.
Jag vred mig blixtsnabbt och sköt av med kameran. Lyckade fånga... skogen som helikoptern försvann bakom.

På vägen tillbaka hittar jag två döda paddor, med någon meter mellanrum. Det ser så dramatiskt ut. Jag hade tänkt raljera lite om tragedi med dödlig utgång på grusväg. Men så blev veckan så oerhört tragisk på riktigt ute i verkligheten, med hatbrott och barnamord, så det kändes helt fel.